Bakgrund och kliniska prövningar
Ipamorelins väg går från ett danskt kemiprogram på 1990-talet via ett decennium av djurforskning till amerikanska sjukhusavdelningar och till sist antidopninglaboratorier.
Screening i Danmark
På 1990-talet letade flera företag efter små molekyler som kunde stimulera tillväxthormon, delvis som ett möjligt alternativ till injektioner med hormonet. Novo Nordisks grupp i Måløv byggde en serie korta peptider och publicerade den mest lovande, med koden NNC 26-0161, i European Journal of Endocrinology 1998. Den fick namnet ipamorelin.
Försök på djur
Forskare från Novo Nordisk och universitetspartner i Aarhus och Göteborg undersökte sedan vad upprepade doser gjorde hos råttor. De studerade benlängd, benmineral, muskelstyrka och proteinnedbrytning, ofta hos djur som fick kortikosteroider som orsakar förlust av muskler och skelett. En råttstudie jämförde också administrationsvägar och fann att ungefär en femtedel av en nasal dos nådde blodet.
De första data från människor
En studie med stigande doser på friska manliga frivilliga, analyserad tillsammans med forskare vid University at Buffalo och publicerad 1999, beskrev hur kroppen hanterar ipamorelin och hur kraftigt den frisätter tillväxthormon. Åtta män studerades vid var och en av fem infusionshastigheter.
Ett nytt spår: tarmen efter operation
Eftersom ghrelinreceptorn också snabbar på tarmens rörelser flyttades intresset senare till postoperativ ileus, det tillfälliga tarmstopp som ofta följer på bukkirurgi. Helsinn Therapeutics (U.S.) genomförde en fas 2-prövning 2008 till 2009 med 117 patienter som genomgick tarmresektion. En större fas 2-prövning med 320 deltagare pågick från 2011 till 2014.
Läget i dag
Den första prövningen, publicerad 2014, fann ingen signifikant skillnad mot placebo. Prövningsregistret anger att den andra är avslutad men visar inga resultat. Ingen myndighet har godkänt den, och ipamorelin är fortfarande en försökssubstans. Under tiden har den dykt upp i produkter som tullen beslagtagit och i antidopningforskning.